 |
European Reintegration Networking |
|
|
|
||
|
European Reintegration Networking |
|
|
|
||
October 2002
Church of Sweden Aid
Sysslomansgatan 4
S-75170 Uppsala
Tel: 0046-18-169419
Fax: 0046-18-169772
Elizabeth.schartau@svenskakyrkan.se
www.svenskakyrkan.se
Verfasser/in: Elizabeth Schartau
Kapitel 1: Migranter i Sverige
Kapitel 2: Aktörer inom migrationsområdet
Kapitel 3: Stöd för återvandring
Kapitel 4: Projekt i ursprungslandet
Käll och Litteraturförteckning
The most recent decade of Sweden’s migration history shows some changes in the migration patterns. Immigration to Sweden of foreign citizens was on average about 53,000 people a year in the 1990s. The average figure is not, however, an entirely accurate indication, due to one exceptional year, 1994, when almost 80 000 people were registered as immigrants after having waited for a residence permit for some two years. This as in 1992 a very large number of refugees had come from the war in Bosnia-Herzegovina and from the unrest in the Kosovo province. If 1994 is not counted the average falls to just below 50,000 immigrants per year.
During 2001 43 045 people immigrated to Sweden and 12 175 emigrated.
The year 2001 23 515 applied for asylum in Sweden (a figure of 7200 more people than 2000). The largest group consisted of citizens of Iraq (6 206 persons) and the second largest group consisted of citizens of the Federal Republic of Yugoslavia (3 102) and Bosnia-Herzegovina (2 775).
A total of 44 505 persons were granted residence permits in Sweden in 2001, 6 852 of them as refugees or on other protective grounds and for humanitarian reasons. 1 089 persons were brought to Sweden within the so-called refugee quota.
Residence permits were granted to 24 445 persons because of family ties, permits to guest students to 3 989 persons and permits on grounds of adoption to 758 persons. Residence permits under the EU/EEA agreement were issued to 6 851 persons.
The immigration of citizens from the rest of Europe can be divided into three periods in the 1990s. In the years 1990 to 1992 an average of 6,200 people per year immigrated from the rest of Europe. In the following three years, 1993-1995, the conflicts in former Yugoslavia led to a particularly extensive average immigration of 28,000 per year. In the following four-year period immigration from the rest of Europe was again down to 6,600 people per year.
The immigration of citizens from countries in Africa and Asia in the 1990s has been on average 15,500 people (3,500 and 12,000 per year respectively). Immigration from Africa has fallen from about 4,600 per year in the first half of the decade to an average of 2,400 in its second half. The Asian immigration has also fallen in the 1990s, from an average of 13,800 per year in the first five years to about 10,500 per year in the latter five years.
During the 1990s, emigration was on average 15,700 per year among persons born in Sweden. Figures on emigration among foreign-born were slightly lower at 15,000 per year. Emigration among the two groups show different trends over the decade. Emigration of foreign-born was considerably larger in the early 1990s as many of the migrants returned after having been temporarily displaced due to the conflict in former Yugoslavia. It is also interesting to note that emigration of persons born in Sweden doubled from 1990 to 1999. General reasons for this increased emigration can be sought in the high unemployment rates for a great deal of the 1990s and other explanations are the increased possibilities to study abroad (UD01.028, 2000).
In the end of the 1980’s -after several years of migration policies mainly being focused on integration into the Swedish society - a return migration policy was starting to take its form.
In 1989 the Swedish Parliament approved to a government bill which treated the basis of a return migration policy. (Government bill 1988/89:100).
1994 a government bill established the possibility to grant limited residence permits. Activities for refugees were supposed to focus on preparing for repatriation and support should be directed towards the actual place that was affected, the country of origin. The activities in Sweden should be performed at a lower cost than before (Government bill 1993/94:94).
Therefore, the issue of repatriation was again made a burning question and in the political debate a restrictive migration policy was put forward by certain voices. Especially during the beginning of the 1990s high figures of unemployment and other issues in Swedish society raised the interest for repatriation among several political parties as a way to cope with the large number of refugees coming to Sweden (Körnell 2001, p.18).
The new responsibility of the Government to integrate “return migration/voluntary repatriation” into migration policies was made obvious and approved in the government bill Swedish migration policy in a global perspective- Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv (1996/97:25).
In this bill the importance of that the return migration is well-prepared and planned was underlined and it was stated that in this task NGO:s play an important role (1996/97:25).
To acknowledge the change in politics it can also be noted that the Swedish Immigration Board changed its name into the Swedish Migration Board and their responsibilities started to cover issues related to migration in a wider sense while issues of integration in administrative practice fell under the responsibility of the Swedish Integration Board Integrationsverket (Olsson 2001, p. 2).
The fundamental principle for the Swedish return migration policy is that the return shall be voluntary (Johansson 2001, p.5). If you receive a residence permit as a refugee or for other humanitarian reasons, or if you were part of the refugee quota, you can apply for an allowance to move back to your native country. In order to receive an allowance, you must prove that you are unable to pay the travel expenses for you and your family. Your spouse, cohabitant and children under 18 are all considered family members.
If you are a Swedish citizen, you cannot receive an allowance. The allowance covers travel expenses from Sweden plus a cash amount as a start to help you resettle in your country of origin. The cash amount is no more than SEK 10.000 for each adult and SEK 5.000 for each child under 18. The maximum for one family is SEK 40.000 (Fact sheet 2002, the Migration Board).
The Migration Board revokes your permanent residence permit (PUT) when you leave for returning to the country of origin
If returning to Sweden you cannot get the permit back but links to Sweden is taken into account by the Migration Board while processing the new application. Taken into consideration is how long you have lived in Sweden with a residence permit and how long the stay have been in the country of origin. If you are out of Sweden for one year or less, you can receive a new residence permit even though you lived in Sweden only for a short time before returning to the country of origin, but if you are out of Sweden for more than three years you must have lived in Sweden for 10-15 years with a residence permit in order to receive a new one (Fact sheet 2002, the Migration Board).
In order to visit Sweden after having returned to the country of origin you must apply for a visa. In Sweden, entry visas are governed by the rules in the Schengen Agreement. Under the Agreement, all the EU countries (except Ireland and the UK) as well as the EEA countries of Norway and Iceland have opened their borders to one another. A visa issued for a visit to one of these countries is normally valid in all of the other countries as well. Only in exceptional cases can a person be granted a visa that is valid in one country only.
Together with the other EU countries, Sweden has decided that the citizens of certain countries do not require entry visas. This means they can enter Sweden and stay here for three months without a visa. The citizens of all other countries require visas in order to enter Sweden.
You may be granted a visa if the Migration Board, the embassy or the consulate-general judge that your intention is to leave the Schengen zone after your visit.
All visitors to Sweden must have a valid passport and money for their upkeep in Sweden as well as for their fare home.
The cost for submitting a visa application to visit Sweden for up to 30 days is the equivalent of SEK 225. Should the application concern a visit of longer duration (maximum 90 days) the cost of applying is SEK 275. An application for a visa to pass through is SEK 90. The cost is the same for adults and children. The money is not repaid if your application is turned down (www.migrationsverket.se).
The Swedish return migration policy is stated to be for everyone who decide to return to the country of origin. Flexibility is put forward as necessary to take into account in the work related to voluntary repatriation. The concrete support shall fit each group and its different conditions and needs. Co-operation, the returnees participation and active part in the activities is a general principle (Johansson 2001, p.5).
However in the middle of the 1990’s the government decided
to prioritise special initiatives for people from Bosnia and
Somalia (ibid, p. 7). One reason for the focus on
Bosnia-Herzegovina was the general view in the international
society that the Bosnian community was to be built up from the
ruins after the war and all refugees who had left were needed to
return and take part in this effort. In the case of Somalia it is
however not so clear why this particular country was chosen and the
reason cannot be traced in an agreed international
consensus.
Under discussion is the prospects for a co-ordinated effort
with refugee groups, volunteer organisations and government
agencies and the Migration Board is heading up one co-ordinating
committee for the Balkan states and one for Somalia.
Caritas Sweden is the Development Assistance Organisation of the Catholic Church in Sweden. Caritas’ work with asylum seekers and refugees is an important part of the organisations work, and over the years, Caritas has also tried to influence the political situation regarding refugees in Sweden as far as possible. The general tendencies are clear, according to Caritas: when the number of asylum seekers increases, action is intensified to prevent these asylum seekers from coming to EU countries.
At present, Caritas Sweden is working to defend the rights of refugees, asylum seekers and immigrants to be treated with compassion. Much of the work done in Sweden today is made up of the formation of public opinion and influence on policy. Asylum seekers and refugees receive support and help with legal advice, contact with authorities, lawyers, doctors and psychiatrists, and many are helped to reunite their families. The number of individual cases dealt with has fallen due to the fact that many matters have been referred to Rådgivningsbyrån för Asylsökande och Flyktingar (the Advisory Office for Asylum Seekers and Refugees) a joint initiative with Amnesty, Save the Children and the Church of Sweden. A large number of the matters dealt with have involved "hidden" refugees who have turned to Caritas Sweden for advice and help. They have been given help to produce documents for a new application, to examine the options for emigration to another country and to prepare themselves for returning voluntarily to their homelands. In 2000, "voluntary and non-voluntary" re-migration programmes helped 142 people to return to their country of origin.
In Sweden, Caritas provides information, via the secretariat in Stockholm, to Bosnian refugees on their options to return to their homeland and in Sarajevo, Caritas Sweden is running a "Monitor Centre". This centre provide on-site support and information for people planning to return to the canton of Sarajevo in Bosnia-Herzegovina but who are prevented from doing so due to the fact that their homes have been destroyed, and who at the same time are in need of information on their rights in respect of access to their property.
Caritas also provide support for minority groups who have returned to Bosnia-Herzegovina and need information on stipulations and opportunities regarding Bosnian society and reconstruction projects ( www.caritas.se ).
Göteborgs-INITIATIVET (The Gothenburg-INITIATIVE) is a non-profit making association detached from political and religious interests. It was founded in 1994 as an umbrella organisation for different socially active associations situated in the city of Gothenburg with branches also in Bosnia and Somalia.
The aim of the organisation is to act in issues concerning the situation of refugees and immigrants. The membership organisations are The City Mission of Gothenburg, The Red Cross, The YMCA-YWCA, The Jewish Congregation, The Christian Council of Gothenburg, The Somali Association in Gothenburg, The United Somali Community, The Bosnian District Organisation and the Association Reningsborg. An Executive Committee composed of representatives from the membership organisation are decision making body. The association works in the field of integration, voluntary repatriation and aid projects (reconstruction/rehabilitation).
The Gothenburg-INITIATIVE is from the municipality entrusted the responsibility for repatriation issues. An open dialogue is offered regarding questions of repatriation and except for being an informative source, special designed projects are arranged with the aim to prepare people for a new life in the old country of origin. The decision to return is a difficult long-term process and all repatriation through the association is based on free will.
The concept used by the Gothenburg Initiative is to act upon the engagement and knowledge people have of their country of origin and find new ideas for integration, repatriation and development projects.
Today the Gothenburg-INITIATIVE is the only organisation in Sweden working with projects of voluntary repatriation in different countries, apart from Bosnia-Herzegovina, Somalia/Somaliland, Kurdistan and Kosovo.
The following projects are in the field of voluntary repatriation:
The project Getting Down to Business has the goal to support the possibilities of returnees to be self-supportive in the country of origin. The project is for refugees all over Sweden and the participants have returned to different countries: Bosnia-Herzegovina, Somalia/Somaliland, Iraqian Kurdistan and Kosovo.
Introduction in business and computer education is given in Sweden for two months and the project continues in the country of origin with additional education, business supervision and vocational training which will last during six months. The participants have all different business plans and work as secretaries, farmers, plumbers, lawyers, carpenters, salesmen etc. Personnel from the Gothenburg-INITIATIVE keep contact with the participants during the whole programme.
During one year two Kurdish ex. refugees has been producing a film and information about refugees and the reality of living in Europe.
Interviews have been conducted with refugees playing an important role in rebuilding the society, after their return to Kurdistan from Sweden.
The film has been produced in Swedish and Kurdish and has been shown on Kurdish TV.
The Gothenburg-INITIATIVE has applied for further financing of the project.
A support office, financed by the Swedish Migration Board is located in Banja Luka and is managed by The Bosnian District Organisation for repatriation in Gothenburg in co-operation with the Gothenburg-INITIATIVE. The task of the support office is to help returnees with contacts and access to organisations working in the field of reconstruction, microcredit etc. and support them in the relations with people in the country of origin. The Gothenburg-INITIATIVE is in co-operation with the Danish Refugee Council and the Norwegian Refugee Council planning to start similar offices in three regions in Somalia/Somaliland.
In August 2002 the project Sustainable Repatriation (Hållbar återvandring) started financed by the Refugee Fund and the Migration Board. The project starts with a contemporary analysis and a report of the current situation in Bosnia-Herzegovina which will be circulated to refugees in Sweden. The reconstruction and rehabilitation of the most hit areas in the war will be presented in the report (Göteborgs-INITIATIVET Nyhetsblad, April 2002).
Arrival Goteborg (Ankomst Göteborg) is a base for
new and existing activities for asylum seekers in Göteborg.
The project is also a way of co-operation on integration and
repatriation. New methods regarding the reception of asylum seekers
and their establishment in society will form during a three-year
period through four sub projects, one in-service training program,
evaluation, and research. The target group is asylum seekers, who
arrange their own accommodation. The development partnership
consists of three NGO:s, the Swedish Migration Board and the City
of Göteborg.
The project is directed towards working with factors that
contribute to maintaining people's health, so-called health
factors. The easiest way to accomplish this is when people
experience a meaningful existence. This feeling, better than any
other feeling, (economic security, social status, self-respect,
cultural stability) helps us to find the meaningfulness in
situations that occur in daily life. A meaningful existence
provides a readiness for how to tackle problems, and to be able to
move on. This is considered as a foundation for the projects double
aim: a preparation for integration and repatriation.
The project want to increase the possibilities to validate the
asylum seekers' competence in order to facilitate the integration
into the Swedish society, but also to identify potentials in the
existing profession as a preparation for an eventual return to the
country of origin. Together with the asylum seeker a plan of action
is established in order to avoid panic solutions if asylum is
denied. Göteborgs-INITIATIVET wants the asylum seekers to
utilise the time they spend in Sweden as useful as possible by
having an open mind and a realistic attitude.
Arrival Goteborg will employ so called “cultural
ambassadors” as bridges between the Swedish society and the
home country. They will have experienced how it is to be a
refugee/asylum seeker and are now well established in the Swedish
society. Today the asylum seekers get their introduction to the
Swedish society from relatives and fellow-countrymen, who often are
not rooted in Sweden. They live in segregated neighbourhoods, are
unemployed and have insufficient knowledge of the Swedish language.
The project wants to avoid negative patterns, and from the
beginning point out possibilities and how to reach them
(www.initiativet.nu).
Sociala Missionen is an organisation within the Mission
Covenant Church of Sweden
and has since 1982 worked with issues related to refugees. At that
time voluntary repatriation was not integrated into the migration
policies. Today Sociala Missionen is a valuable resource with its
long experience and knowledge in the field of repatriation. For
several years the work of the organisation mostly related to
information, psychosocial support and education to refugees wishing
to return to their country of origin. After 1995 the work also
includes information service about repatriation to authorities and
organisations.
During the first years the repatriation activities mainly related to helping and supporting refugees from Latin America. The program for Counselling and Support is however a general program and is open for anyone with questions related to repatriation (Johansson 2001, p.42).
In recent years, many elderly people from Bosnia Herzegovina have indicated that they wish to return to their native towns. As a result, the Nordic countries agreed in December 1999 on a joint humanitarian project to help these people. The project is to run from April 1, 2000 to July 1, 2003. As part of the project, the International Organisation for Migration (IOM) in Bosnia-Herzegovina will provide escorts during the return journey and assistance during resettlement. IOM will ensure that returnees are registered at local authorities, that they obtain pensions and have a place to live in. When necessary, IOM will also make sure that a returnee’s new residence is reconstructed in accordance with existing programs for that purpose.
Of the 308 applications registered in Sarajevo, IOM has chosen 108 people (some 40 in Sweden) to participate in the project. Sociala Missionen has the responsibility to perform the practical part of the project in Sweden (www.migrationsverket.se, www.socialamissionen.a.se/).
The Swedish Red Cross (SRC) is Sweden's largest humanitarian and voluntary organisation, with around 350,000 members.
The organisation became actively involved in voluntary repatriation in 1995. According to the organisation, to have the choice to return voluntary to the country of origin is a human right and repatriation is seen as a long-term process. In all its work the Swedish Red Cross tries to influence the political situation and public opinion for an increased understanding of refugees and their situation. The organisation are involved in the asylum process, the introduction and the rehabilitation for refugees. The overall goal is to support the plans for the future of the refugee, whether it means returning to the country of origin or staying in the host country.
Within a Government funded pilot project (the Nordic project for temporary return of Bosnian experts) for professionals from Bosnia-Herzegovina, starting 1995, the Swedish Red Cross agreed to assume the responsibility to provide all refugees from Bosnia-Herzegovina in Sweden with information. For those joining the project the SRC became the focal point concerning legal advise, country information and travel arrangements. The main objective of the project was to give an opportunity for qualified professionals to use their skills at a time when Bosnia-Herzegovina desperately needed human resources. Being present in the country would also enable this group to make a well-informed decision as to whether they would choose to repatriate permanently or return to Sweden. The project was ended in 1999 and during the three periods within the project around 80 “experts” (doctors, nurses, lawyers, architects etc) had temporary returned to work in their country of origin.
In 1997 the SRC started Offices for Voluntary Repatriation (KFA). Today all activities are located to the south east region of Sweden and two offices are giving support and mobile service to all other regions of the SRC in Sweden. One of the main objectives of the project called Pre-return Assistance and Counselling has been to provide refugees with unbiased and reliable information for a mental and practical preparation for repatriation if a decision is made to return to the country of origin. The year 2001-2002 640 persons were registered by KFA and 94 of them were returnees.70 of them voluntarily returned to their country of origin as their application for asylum was rejected. The rest had a permanent residence permit in Sweden but decided to move back home (Project leaflet, The Swedish Red Cross Work with Repatriation).
A report on voluntary repatriation of migrants: Event or Process. On return-migration as voluntary repatriation (Olsson 2001) was financed by the Swedish Migration Board in order to evaluate their work in the field of voluntary repatriation. In the report, migrants experiences of moving to their country of origin are presented. The report claims that generally the return of migrants to their homelands are part of a life-process and should be understood as a sequence of events in the total migratory experience. The decision is part of a process where security and the situation in the country of origin must be taken into account and put against the yearning to go back to the old home country.
Examples among Bosnian and Somali refugees in Sweden show that return-migration is connected to economic and social risks and a new ”imigrantship” is felt by the migrants trying to establish themselves in their country of origin. An important strategy seems to be to maintain the contacts from Sweden and keep networks of contacts between Sweden and the country of origin. The voluntary part in the repatriation is connected to the possibilities to keep in touch with friends, relatives and contacts in both countries (Olsson 2001, p. 141).
A recommendation is therefore that the contacts with the host country should be facilitated through a better visa policy. A tendency that has been felt is that it is difficult to get a visa if applying from certain countries. As Sweden strives to apply a generous and humane visa policy it is important to avoid putting up hindrances for the parties concerned.
According to the report a dominant part of contemporary return-migration occurs outside the field of the specific activities for voluntary repatriation as institutionalised by the Swedish Migration Board. There is a fundamental difference in how repatriation is understood at the level of the authorities and felt and experienced by the migrants themselves. Therefore it is important to discuss how official activities for supporting return-migration should be formed to relate better to the migrants own decisions and choices (Olsson 2001, p.4).
Different words and different meanings are used in the field of repatriation issues, especially regarding issues of voluntary repatriation. What is voluntary?
The Migration Board use the term also when a persons asylum application is rejected and the only decision that can be made is to leave the host country. However, several NGO:s are against this use of the term and argue that this is in fact deportation. In this case it is a meaning of “active” and “passive” voluntariness where the latter refers to a rejected asylum seeker who has as only alternative to return to the country of origin. It is a big difference between free will and the one and only option to return. In the Swedish vocabulary there is a use of the term repatriation and return-migration with different meanings. According to some organisations the connotation of “återvandring” is that large groups are sent home not based on free will while “återvändande” states an individual decision.
It is of an outmost importance that differences in content, words and interpretation of issues of repatriation are defined for the sake of clarity. The same is for the law and guidelines that are applied and it is of a great concern that definitions are clear when it comes to informing asylum seekers, refugees and returnees.
Voluntary repatriation projects are financed on a short-term basis as the policy of the Swedish Migration Board is to grant money for one year at the time. This One-year policy affect both organisations and the target groups as the activities only can be planned for one year. This is, looking upon voluntary repatriation as a long-term process, too short time.
Refugees find themselves in a vulnerable situation with regard to the Swedish labour market. Resources are connected to the strive to gain the best possible means to make a living both in the host country and the country of origin.
Different types of allowances can strengthen the returnees and their possibilities to start a life in their country of origin. Pension benefits, social benefits and parents allowance is of importance in both countries and could perhaps be more of a worth than the already important removal and start allowances. Support of divided repatriation should also be looked into, as if for example the bread winning family member leave for the country of origin in order to examine a possible return, the rest of the family, staying in the host country, should be granted some social support.
The knowledge and experience of organisations and others working with issues of repatriation should be put into use and be better forwarded to all involved.
An exchange between NGO:s in the host country as well as in the country of origin would be of importance.
A co-operation over the boundaries of development aid and migration issues in the field of repatriation is a recommendation. Today the activities of voluntary repatriation of the Swedish Migration Board and Sida (Swedish International Development Cooperation Agency) are somewhat overlapping, especially concerning activities in the country of origin. Sida is for example involved in humanitarian aid projects in Somalia and Bosnia at the same time as the Migration Board grants money to projects that could be of interest for Sida. However, the co-operation seems to be on an informative basis only. A wider form of co-operation would be of importance.
The structure of the activities of the Migration Board should be more process orientated and flexible taking into account variations. The travel allowance is for many at the moment not an option as the permanent residence permit is revoked. This reduces the possibilities for an open strategy in the process to decide whether or not to return. To work more with quality and see to that rules and praxis change into long-term solutions and strengthen the organisation with capacity building could be an option.
It is important to provide information and put the question of voluntary repatriation on the table during the introduction in the host country. This widens the possibilities for the migrant to be prepared and ready for the future whether this will be in the host country or the country of origin.
The long-term consequences of repatriation must be taken into account and activities and projects cannot only focus on the repatriation in itself, the sustainable development in the country of origin must also be looked upon. People who return are potential competitors for resources and jobs etc. Without active support complications may occur, perhaps with further migration as a outcome.
A combination and co-ordination of psychosocial support and infrastructural aspects (find contacts, plan for the return) is important and a multidimensional counselling is relevant.
When working with migrants and forwarding information and communication a cultural and linguistic competence of course is an advantage, but of more importance is a knowledge of the background and the needs of the different target groups. Repatriation is a complicated process and it is necessary to see each case separately and individually. Family counselling is of a great importance so different views and opinions can be heard and so that not one voice speaks for the whole family.
Swedish and international policies are somewhat different depending on refugee group. For example the voluntary repatriation policy looks different for Somalia than for Bosnia and is based on the principle that Somalis shall return to the area where one’s own clan is in majority. This is not the case for returning Bosnians as the Dayton agreement has stated that ethnic cleansing is not accepted Bosnians shall move back to the home of their own
Important is to find the best long-term solution for the target groups and make special programmes suited for the needs of the individual.
Focusing on the elderly and on vulnerable groups without a source of income, it should be studied how to increase the possibilities for them to return to their country of origin. As many elderly people have indicated that they wish to return to their native towns it should be examined how they can be supported.
Under 2001 invandrade 43 045 personer till Sverige, och 12 175 personer utvandrade. Diagrammet nedan visar invandringen 2001, uppdelad på de som har nordiskt, övrigt europeiskt och utomeuropeiskt medborgarskap.
Asylsökande som kommer till Sverige vänder sig till Migrationsverket, som har personal både vid gränsen och inne i landet. Det är Migrationsverkets uppgift att se till att den asylsökande får juridisk hjälp av ett så kallat offentligt biträde. Biträdet får betalt av Migrationsverket för att hjälpa den asylsökande att föra fram sina skäl för asyl.
Under 2001 kom 23 500 asylsökande till Sverige. Detta var 7 200 fler än under 2000. Enligt Migrationsverket beror ökningen främst på att gränskontrollerna avskaffades i samband med Sveriges inträde i Schengensamarbetet den 25 mars (www.migrationsverket.se). Andra aktörer är dock av åsikten att en alltmer restriktiv och fientlig flyktingpolitik ligger bakom det växande antalet asylsökande.
Stapeldiagrammet nedan redogör för världsdelarna från vilka de asylsökande kommit ifrån och antalet från varje världsdel.
De flesta asylsökande kom från Irak (6 206), Förbundsrepubliken Jugoslavien (3 102), Bosnien-Hercegovina (2 775), Ryssland (840), Iran (780), El Salvador (618) och Afghanistan (593). Andelen kvinnor av de sökande var 48 procent (www.migrationsverket.se).
Antalet asylsökande till Sverige under de senare åren av 1990-talet stabiliserades på en något lägre nivå än tidigare under 1990-talet. Under år 1995 var antalet asylsökande i genomsnitt 750 personer per månad, vilket kan jämföras med 1992 då kulmen nåddes i samband med konflikten i Bosnien-Hercegovina och nära 35 000 personer sökte asyl bara under sommarmånaderna.
I utlänningslagen anges vad som ger rätt till asyl i Sverige och asyl gives enligt de grunder som anges i FN:s flyktingkonvention, Genèvekonventionen.
För att erhålla flyktingstatus är kraven exempelvis att flyktingen utsatts för förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning (United Nations, Convention relating to the status of refugees, 1954, art 1).
Aktuella siffror ur Migrationsverkets verksamhet med asylsökande från juni i år, 2002, visar att till och med maj månad hade nästan 13 000 personer sökt asyl i Sverige. De största grupperna asylsökande kommer alltjämt från Irak, FR Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina.
Under årets första månader hade 1 106 personer placerats ut i kommunerna från Migrationsverkets anläggningar. De som ordnar eget boende redan som asylsökande, gör ofta det även sedan de beviljats uppehållstillstånd. Mer än hälften bor i lägenheter som hyrs av Migrationsverket runt om i landet. Många väljer dock att ordna bostad själva och oftast är det släkt, vänner och landsmän som då hjälper till (www.migrationsverket.se).
Av de som är inskrivna 2002 hade 1 217 personer beviljade uppehållstillstånd vid utgången av maj. Enligt Migrationsverket väntar de på en plats i någon kommun som ordnas antingen av dem själva eller med hjälp av Integrationsverket.
Verket skall sluta överenskommelser med kommunerna om mottagning av flyktingar och skall även medverka i bosättning av flyktingar som behöver samhällets stöd för att få en konkret introduktionsplats i lämplig kommun. Migrationsverket och Integrationsverket samverkar för att flyktingar som fått uppehållstillstånd skall få introduktion i någon kommun så fort som möjligt. Målet är att flyktingarna skall kunna flytta till en kommun inom 8 veckor efter uppehållstillståndet och erhålla erforderlig samhällsinformation.
Riksdagen har beslutat om att under åren 2001 till 2003 stödja riktade insatser för att öka sysselsättningen bland invandrare. I år har Integrationsverket fått 10 miljoner kronor i särskilda medel för att förbättra och utveckla introduktionen för nyanlända flyktingar och invandrare (www.integrationsverket.se).
En ansökan om uppehållstillstånd skall göras före inresan till Sverige. Ansökningen lämnas in på en svensk ambassad eller ett svenskt konsulat. Vanligtvis är det fråga om personer som vill ansluta sig till anhöriga i Sverige. I vissa fall får en ansökan om uppehållstillstånd göras till Migrationsverket efter inresa till Sverige. Detta gäller flyktingar som ansöker om asyl, dvs åberopar exempelvis politiska skäl för att få stanna i Sverige (www.utlanningsnamnden.se). Ansökningarna prövas av Migrationsverket och om skälen för asyl inte är tillräckliga beslutar de om avvisning. Den asylsökande kan då antingen acceptera beslutet och resa hem eller överklaga beslutet. En asylsökande som önskar överklaga beslutet måste göra detta skriftligen inom tre veckor efter det datum han/hon erhöll beslutet. Om Migrationsverket inte ändrar beslutet lämnas ärendet till Utlänningsnämnden. Många kan få vänta mellan ett-två år eller längre innan deras ärenden avgjorts slutgiltigt.
Under väntetiden skall alla asylsökande (även de som ordnat eget boende) delta i organiserad verksamhet av olika slag. Enligt Migrationsverket kan detta till exempel handla om svenskundervisning, att reparera trasiga möbler eller att hjälpa landsmän tillrätta. Asylsökande får ha ett vanligt arbete, om deras väntetid beräknas bli längre än fyra månader.
De som har egna pengar skall betala för sitt uppehälle, den som saknar pengar kan få bidrag, så kallad dagersättning, som skall räcka till mat, kläder, telefon och andra utgifter.
Om också Utlänningsnämnden bedömer att skälen för asyl inte är tillräckliga, avslår nämnden överklagandet. Den asylsökande skall då frivilligt lämna Sverige. Migrationsverket kan bistå med viss hjälp, till exempel betala och anordna hemresan. Om personen inte självmant vill resa hem, blir det polisens uppgift att se till att han eller hon lämnar Sverige.
Den som får sin asylansökan beviljad, antingen av Migrationsverket eller Utlännings-nämnden, får i regel permanent uppehållstillstånd, vilket betyder att man har rätt att bosätta sig i Sverige för gott (www.migrationsverket.se).
Under 2001 fick 44 505 personer uppehållstillstånd, en liten minskning jämfört med föregående år.
6 852 personer fick uppehållstillstånd av flyktingsskäl, andra skyddsbehov och humanitära skäl. 1 089 personer fick tillstånd inom den så kallade flyktingkvoten. 24 445 personer fick uppehållstillstånd av anhörigskäl och av dem var 4 104 anhörig till flykting.
Sedan 1950 har Sverige genom organiserad överföring tagit emot kvotflyktingar. Under de senaste åren har riksdagen anvisat medel motsvarande kostnaderna för 1 840 flyktingar per år. (Regeringens skrivelse, Skr.2001/02:5, s.46).
Flyktingkvoten är i första hand avsedd för flyktingar och andra personer för vilka FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) presenterar förslag till överföring och där andra möjligheter är uttömda. Även andra skyddsbehövande kan tas ut på kvoten. Kvoten används inte bara för överföring av personer. Regeringen kan bestämma att de tilldelade medlen också kan användas för att underlätta för personer i flyktingläger att bosätta sig i främst närområdet samt för medicinska insatser.
År 2001 tog Sverige emot 1 279 kvotflyktingar. Vilka nationaliteter och var flyktingarna skall hämtas bestäms i samarbete med UNHCR (www.migrationsverket.se, www.unhcr.ch).
Utöver dem som beviljas uppehållstillstånd enligt ovan tillkommer anhöriga till flyktingar och andra skyddsbehövande, vilket innefattar de personer vilka rest in tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av samma särskilda mottagande.
Med anhörig avses make/maka, sambo och barn yngre än 18 år till en svensk medborgare eller en utlänning med gällande uppehållstillstånd och som bor i Sverige. Tillstånd kan även ges andra nära anhöriga som ingått i hushållet eller som har en central betydelse för familjen (Regeringens skrivelse, Skr.2001/02:5, s.47).
Flest tillstånd fick personer som kom från följande länder; Irak (7 669), Förbundsrepubliken Jugoslavien (2 712), Tyskland (2 871), Storbritannien (1 901), Bosnien-Hercegovina (1 277), Iran (1 478) och Somalia (1 049). Andelen kvinnor av dem som fick uppehållstillstånd var 51 procent.
I diagrammet nedan visas hur stor andel som fått uppehållstillstånd av andra skäl än
flyktingskäl. (www.migrationsverket.se)
Siffror från Statistiska Centralbyråns regelbundna
arbetskraftsundersökningar visar att sysselsättningen
bland utomeuropeiska invandrare har ökat under de senaste fem
åren.
Under andra halvåret 2001 var 75,5 procent av hela
befolkningen i Sverige sysselsatt. Av personer födda
utanför Europa var 54 procent sysselsatta (www.ud.se: Sysselsättning och
arbetskraftsinvandring).
Enligt statistik från Migrationsverket för år 2001 fick 22 800 personer med utländskt medborgarskap arbetstillstånd i Sverige. Av dessa kom cirka 12 900 personer från länder utanför EU/EES och fick tidsbegränsade arbetstillstånd. Ytterligare 400 personer
beviljades permanenta uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Från EES-länderna fick
2 300 personer arbetstillstånd i landet under samma
period.
Slutligen beviljades 7 200 personer
säsongsarbetstillstånd i Sverige – t ex
bärplockare.
(ibid).
Sverige beviljar idag arbetstillstånd för att
täcka tillfällig brist på arbetskraft i Sverige
samt för att underlätta internationellt utbyte.
Tillstånd ges till många olika yrkesgrupper med stor
variation i längd - allt från några veckor till i
vissa fall flera år beroende på arbetsuppgift.
Medborgare i de nordiska länderna får arbeta i Sverige utan tillstånd (www.migrationsverket.se).
Länsarbetsnämnderna avgör när det finns brist på arbetskraft inom olika yrkesgrupper i Sverige och Migrationsverket följer de rekommendationer som länsarbetsnämnderna giver i enskilda ärenden. Nyligen har verket föreslagit regeringen, och fått igenom, att fler kategorier som arbetar en kortare tid i Sverige får göra det utan arbetstillstånd för att minska byråkratin. Det kan handla om artister, konstnärer, författare m.m. (ibid).
Mellan 1997 och 2001 ökade sysselsättningen med sex
procent för hela befolkningen (71 till 75,5 procent).
För gruppen utlandsfödda ifrån Europa, utanför
EU/EES, gick sysselsättningen ner i samband med
flyktingströmmarna från det forna Jugoslavien. Men sedan
1997 har sysselsättningen stigit för denna grupp
från 43 till 61 procent.
För personer födda utanför Europa har
sysselsättningen ökat från 42 procent till 54
procent. Skillnaderna är stora inom denna grupp men för
de flesta kan en märkbar förbättring noteras.
För personer från Afrika ökade t ex
sysselsättningen från 39 till 54 procent. Motsvarande
ökning för personer från Asien (inklusive
Mellanöstern) var från 23 till 41 procent
(www.ud.se).
Den generella praxis Migrationsverket tillämpar i viseringsärenden innebär att visering normalt beviljas för exempelvis besök av föräldrar, barn och syskon till någon som bor i Sverige. En annan vanlig grund för beviljande är en inbjudan från en organisation eller ett företag. Ansökan om visering skall dock ej bifallas om det framkommit uppgifter som tyder på att den viseringssökande inte har för avsikt att återvända till hemlandet, utan att syftet med ansökan egentligen är att bosättning (Regeringens skrivelse, Skr.2001/02:5, s.50).
Viseringspolitiken har som mål att upprätthålla den reglerade invandringen och samtidigt medge så stor frihet som möjligt för rörlighet över gränserna. I Sverige gäller Schengenavtalets regler för visum. Tillsammans med de andra EU-länderna har Sverige beslutat att medborgare från vissa länder inte behöver ha visum. Det betyder att de kan resa in i Sverige och vistas här utan visum under 90 dagar. Medborgare från alla andra länder måste ha ett visum för att få resa in i Sverige.
Visum beviljas om Migrationsverket, ambassaden eller generalkonsulatet bedömer att den sökande kommer att lämna Schengenområdet efter besöket.
Det kostar motsvarande SEK 225 att lämna in en ansökan om visum för att besöka Sverige i upp till 30 dagar. Gäller ansökan vistelse längre tid (max 90 dagar) kostar det SEK 275 att lämna ansökan. En ansökan om visum för genomresa kostar SEK 90. Kostnaden är densamma både för barn och vuxna. Pengarna betalas inte tillbaka om du inte får visum (www.migrationsverket.se).
Vad som brukar åsyftas i begreppet återvandring är flyktingars och andra invandrares flyttning tillbaka till de länder de kommer ifrån. Det är svårt att få en konkret siffra för hur många personer per år som utvandrar bland annat beroende på att det i statistiken är svårt att skilja de som återvänder till ett hemland från sådana som flyttar av andra skäl. Vilka som verkligen är återvandrare är vanskligt att avgöra då många är en del av den globala rörligheten i allmänhet, är gift med eller barn till en invandrad och faller därför inte under kategorin ”återvandrare” Mörkertalen är här stora. Använder man kategorien "utvandring” som ett mått på utvandring så handlar det om 34 000-38 000 personer de senaste åren och ca 60 % av dessa är svenska medborgare, varav en stor del är födda utomlands (Olsson 2001, s.1).
Den svenska återvandringspolitiken skall gälla
för alla som önskar att återvända till
sina ursprungsländer. I mitten av 1990-talet beslutade
emellertid regeringen att göra speciella insatser för
två nationaliteter: bosnier och somalier (Johansson s,
7).
Då statistik bryts ned för dessa länder, Bosnien
och Somalia, blir siffrorna tydligare. Ett par hundra anmäler
varje år utvandring till Bosnien med undantaget av år
1997 då siffran var 848 personer. Vad gäller flyttning
till Somalia är siffran lägre- år 2000 anmälde
77 utvandring till Somalia och 1997 var dessa endast 50. Samtidigt
förekommer i båda fallen en invandring som
överstiger talen för utvandring (Olsson 2001, s.1).
Efter att tidigare ha haft en politik som främst inriktat sig på integration av invandrare i det svenska samhället utarbetades det i slutet av 1980-talet en återvandringspolitik.
Det var 1989 som riksdagen godkände ett regeringsförslag som behandlade återvandringspolitikens utgångspunkter. Den viktigaste principen var att all återvandring skulle vara frivillig och att det därför inte skulle givas alltför omfattande bidrag till återvandring då detta kunde missuppfattas som påtryckningsmedel (Proposition 1988/89:100).
År 1994 infördes genom en proposition möjligheten att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd. Insatser skulle inriktas på förberedelser för ett återvändande och till stöd på plats där katastrofen inträffat. Insatserna i Sverige skulle i högre grad inriktas på de särskilda behoven hos enskilda individer samtidigt som det sannolikt skulle ske till en lägre kostnad än tidigare (Proposition 1993/94:94). Detta medförde att frågan om återvändande än mer aktualiserades liksom diskussionen om frivillig återvandring.
Under början av 1990-talet ändrades den invandrarpolitiska debatten alltmer från ord som solidaritet och generositet till att i högre grad se till de kostnader invandrarna medförde. Ny Demokrati var under denna tid en tydlig röst i den politiska debatten med en restriktiv flykting och invandrarpolitik som en viktig fråga. För detta parti var återvändande det sunda svaret på migrationsströmmarna. På grund av massarbetslöshet och andra orsaker ökade intresset för återvandring även bland de etablerade partierna (Körnell 2001, s.18).
Det nya statliga ansvaret för att integrera återvandring i migrationspolitiken blev tydligare i regeringspropositionen Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv (1996/97:25). I denna proposition anges vikten av att återvandringen är noga planerad och förberedd. Här anses enskilda organisationer spela en stor roll. I detta sammanhang poängteras information om utvecklingen i ursprungslandet som viktig för att intresset för återvändande skall hållas vid liv. Besöksresor anges kunna fylla denna funktion (Prop 1996/97:25).
Att de svenska myndigheternas inställning till återvandring har förändrats märks i en gradvis förskjutning av Statens Invandrarverk myndighetsansvar då verket kommit att innefatta migration i en vidare mening. Integrationsverket har samtidigt antagit förvaltningsansvaret för integrationsfrågorna som fått en egen plats i myndighetsväsendet. Namnbytet från Statens Invandrarverk till Migrationsverket visar också på denna inriktning (Olsson 2001; s.2).
De riktlinjer regeringen lägger fram för stöd till återvandring innebär att insatser internationellt och i Sverige bör ha det långsiktiga målet att flyktingar frivilligt skall kunna återvända under säkra förhållanden till sitt ursprungsland. Detta synsätt bör i princip prägla mottagandet av flyktingar i Sverige från första början. Att en god integrering i svenska samhället är den bästa förutsättningen för återvändande är ett fortsatt synsätt.
Regeringen anser vidare att flyktingar som vill återvända men saknar medel för detta bör få utökat stöd, och att återvandringsprogram bör vara anpassade efter gruppernas olikartade situation. (Betänkande 1996/97:SfU5 Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv)
De som har fått uppehållstillstånd som flykting, av humanitära skäl eller genom flyktingkvoten kan ansöka om och få bidrag för resan till ursprungslandet. För att erhålla bidraget måste det bevisas att resan inte kan betalas personligen och anhöriga kan också ansöka om bidrag om de beviljats uppehållstillstånd p.g.a. familjeskäl eller nära anknytning till den återvändande. Bidraget kan inte sökas av svensk medborgare (Faktablad 2002, Migrationsverket).
Under januari till och med juli 2002 ansökte 98 personer om rese- och kontantbidrag och av dessa har 74 fått bidrag. Den största gruppen kommer från Bosnien-Hercegovina.
Kontantbidraget är högst SEK 10 000 för vuxna och SEK 5 000 för minderåriga barn. En familj kan få högst SEK 40 000 i kontantbidrag. Migrationsverket ersätter inte fraktkostnader men bekostar och arrangerar resan till hemlandet (www.migrationsverket.se).
För personer som får tidsbegränsat
uppehållstillstånd bör inriktning på
återvandring vara vägledande för hur vistelsetiden
i Sverige skall utnyttjas.
Regeringen anser att det även i fortsättningen bör
vara möjligt att återinvandra till Sverige inom en viss
tid och beroende på graden av anknytning till vårt land
(Betänkande 1996/97:SfU5 Svensk migrationspolitik i
ett globalt perspektiv).
Migrationsverket återkallar det permanenta
uppehållstillståndet (PUT) när Sverige lämnas
för återvandring. Detta tillstånd kan inte
fås tillbaka vid återvändande till Sverige. En
ansökan om nytt uppehållstillstånd behandlas
utifrån anknytning till Sverige och vissa riktlinjer finns
såsom att om du inte varit borta från Sverige under
längre tid än ett år kan ett nytt
uppehållstillstånd erhållas även om
vistelsen i Sverige var kort innan återvandringen till
ursprungslandet. Om du däremot varit borta från Sverige
mellan ett till tre år måste du tidigare ha bott i
Sverige minst fyra år med uppehållstillstånd
för att erhålla ett nytt. Om du varit borta från
Sverige längre tid än tre år kan du endast få
ett nytt uppehållstillstånd om du bott i Sverige mycket
länge (10-15 år) med uppehållstillstånd
(Faktablad 2002, Migrationsverket).
Intresset för återvandringsfrågor på
senare år såväl i Sverige som i andra europeiska
länder hör, enligt regeringens proposition 1996/97:25,
samman med försämrade möjligheter att etablera sig
på arbetsmarknaden. Möjligheterna för invandrare
att när de så önskar återvända till
ursprungslandet sammanhänger enligt propositionen delvis med i
vad mån intjänade förmåner m.m. kan
utgå från Sverige även efter
återvändandet. Det kan emellertid inte bli fråga
om att kompensera den enskilda i de fall han eller hon inte
får samma sociala trygghet i ursprungslandet efter ett
återvändande. För dem som inte kommit till Sverige
för att få skydd saknas enligt regeringen anledning att
ge annat stöd när de lämnar Sverige än det som
svenska medborgare som utvandrar kan påräkna.
Regeringen anför att personer som ansetts som
skyddsbehövande, men vill återvända till
ursprungslandet, i de statliga och kommunala mottagningsprogrammen
från i princip första början bör kunna
få stöd för att i görligaste mån
integrera sig i Sverige på ett sätt som samtidigt,
för den som så önskar, främjar
möjligheten att återvända och reintegrera sig i det
tidigare hemlandet. Propositionen hävdar att en flexibilitet
är nödvändig i återvandringspolitiken, och det
konkreta stödet och arbetet måste anpassas efter varje
grupps mycket olikartade förutsättningar och behov (Prop
1996/97:25).
Svensk migrationspolitik skall utgå från ett helhetsperspektiv som omfattar flykting-, invandrings-, invandrar- och "återvändandepolitik". I denna helhetssyn ingår insatser för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, som utgör själva grundvalen för asylrätten, internationell samverkan samt förebyggande insatser. I utrikes- och biståndspolitiken görs insatser för att söka och om möjligt undanröja orsaker till att människor känner sig tvingade att lämna sina länder. Rättssäkerhet, humanitet, värdighet och effektivitet eftersträvas i hela kedjan från mottagande av asylsökande till återvändande eller integration i Sverige (www.ud.se).
Ordet migration betyder folkförflyttningar inom eller mellan länder och begreppet rymmer följaktligen både flyttning från (emigration) och flyttning till (immigration) ett land Migrationsverket använder begreppet migration i betydelsen ”alla typer av flyttningar”, det vill säga både den påtvingade flyttningen och den frivilliga (www.migrationsverket.se).
Arbetet med återvandringsfrågor sker dels på central, dels på regional nivå. Huvudkontoret i Norrköping ansvarar för samordning mellan de olika regionerna som ansvarar för kontakter med kommuner och organisationer som arbetar med frivillig återvandring. En stor del av regionernas arbete handlar om att bevilja ekonomiska medel till olika projekt som syftar till att underlätta flyktingars återvandring till sina ursprungsländer (Johansson s, 11).
Migrationsverkets arbete styrs av riksdags- och regeringsbeslut och av mönsterbildande beslut från regeringen eller Utlänningsnämnden. Migrationsverkets styrelse, vilken följer verkets arbete och vakar över att det utförs effektivt och i överensstämmelse med uppdraget, utses av regeringen. Styrelsen lämnar bland annat årsredovisning och budgetunderlag till regeringen samt fastställer styrelsen visumpraxis för olika länder.
Migrationsverkets verksamhet innefattar att arbeta med tillstånd för de som av olika skäl vill invandra, samt med de som redan har uppehållstillstånds här men ändå vill återvandra. Ansvar ligger också hos Migrationsverket för att de som fått av- eller utvisningsbeslut självmant lämnar Sverige (www.migrationsverket.se).
Riksdagen beslutar om migrationspolitiken, som berör både in- och återvandring och svenskt medborgarskap. De lagar Migrationsverket skall tillämpa såsom Utlänningslagen, lagen om mottagande av asylsökande och medborgarskapslagen stiftas i riksdagen.
Regeringen (Utrikesdepartementet och Näringsdepartementet) anger mer detaljerade regler för hur lagstiftningen ska tillämpas i vissa avseenden eller vid vissa tidpunkter, till exempel i massflyktsituationer.
Migrationsverket kan begära vägledning från regeringen genom att överlämna ett eller flera enskilda ärenden till dem. Regeringens beslut anger därefter praxis för det fortsatta beslutsfattandet liksom Utlänningsnämnden som prövar alla överklaganden av Migrationsverkets beslut (ibid).
De nordiska regeringarna bedriver sitt samarbete i asyl- och migrationsfrågor i en grupp benämnd NSHF (de nordiska regeringarnas samrådsgrupp på hög nivå för flyktingfrågor). Vid ett möte i Oslo 1999 gav ministrarna sitt stöd för att genomföra ett gemensamt nordiskt projekt för återvändande av äldre till Bosnien ( se vidare i kapitel 4). Ministrarna underströk vikten av projektet i relation till FN:s äldreår 1999.
Arbetet i NSHF bedrivs dels genom ordinarie möten dels genom ad hoc tillsatta arbetsgrupper som behandlar speciella frågeställningar, som sedan behandlas i NSHF (Regeringens skrivelse 2000/01:4) Bland de frågor som har varit aktuella under tidigare år kan nämnas Kosovo, återvändande, och integrationsfrågor. Inom ramen för de särskilda arbetsgrupperna har information utbytts och frågeställningar diskuterats kring verkställighet och ingående av särskilda återtagandeavtal. Gemensamma EU- och Schengenrelaterade frågor har behandlats i en särskild arbetsgrupp, framför allt de nordiska ländernas planering inför det operativa medlemskapet inom Schengensamarbetet.
Utlänningsmyndigheternas motsvarighet till samrådsgruppen är det nordiska utlänningsutskottet. Detta utskott har primärt ansvar för övervakningen av hur den nordiska passkontroll överenskommelsen tillämpas. Den information som utbyts rör bl.a. förestående ändringar i ländernas viseringspolitik (ibid).
Flera aktörer på migrationsområdet anser att både lagstiftningen och främlingsfientliga strömningar inom EU strävar efter större restriktivitet gentemot asylsökande. En ökad gränskontroll bör enligt vissa kompletteras med andra metoder som exempelvis ökat fokus mot att få migranter inom EU att frivilligt återvandra till sina hemländer. Problematiken generös invandrarpolitik ställs gentemot en restriktiv sådan då en välfärdsstat behöver kontrollera antalet personer den innefattar och begränsa flyktingströmmar samt främja återvandring. Ju färre som släpps in i ett land, desto bättre omhändertagna blir dessa resonerar många (Körnell 2001, s.19).
Den svenska regeringen anser att det medlemskapet i EU
innebär nya åtaganden inom migrationspolitikens
område och ett ansvar att delta i utvecklandet av den
framtida gemensamma politiken och samarbetet mellan
medlemsstaterna. Frågorna rör såväl det
grundläggande samarbetet inom Europeiska gemenskapen, det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet (inom den s.k.
andra pelaren) samt samarbetet inom bl.a. asylrättens
område (inom den tredje pelaren). Sverige bör verka
för att en migrationspolitisk helhetssyn återspeglas i
samarbetet inom de tre olika pelarna. Sverige måste ta aktiv
del i arbetet med att förverkliga den fria rörligheten.
Det anses väsentligt att därvid också tillgodose de
invandrarpolitiska strävandena, genom att medlemsstaterna
exempelvis kommer överens om att tredjelandsmedborgare som
är bosatta i en medlemsstat fritt kan resa in i alla andra
delar av EU (Prop 1996/97:25).
För Sveriges del började reglerna om fri rörlighet
för personer att gälla redan den 1 januari 1994 då
EES-avtalet trädde i kraft. Medlemskapet i EU 1995 förde
därför inte med sig några stora
förändringar på detta område. Skillnaden
låg framförallt i att Sverige kunde delta fullt ut i
EU:s arbete med flykting, asyl och invandringspolitik samt med
avskaffande av gränskontroller enligt Schengensamarbetet och
samordning av visumregler.
Rätten att bosätta sig i ett annat EU-land gäller bara EU-medborgare och deras anhöriga. Den som har invandrat och har uppehållstillstånd i ett EU-land har inte samma möjlighet. För att leva upp till de krav som Schengen ställer har Sverige vidtagit en rad åtgärder; lagar har ändrats, flygplatser och hamnar har byggts om och Sverige har anslutit sig till datasystemet Schengen Information System, SIS. SIS är ett hjälpmedel för spaning- och efterlysning som bl.a. får användas av polisen och tullen vid gränskontrollerna. Ett visum som utfärdas i en Schengenstat gäller i högst tre månader och vanligtvis för inresa även i de övriga Schengenländerna. För att få ett sådant gemensamt visum måste den sökande uppfylla Schengens inresevillkor och myndigheterna skall göra kontroller i SIS innan man fattar beslut.
I undantagsfall kan en Schengenstat ge en person ett visum trots att de allmänna inresevillkoren inte är uppfyllda, till exempel om det finns humanitära skäl. Ett sådant visum ger inte rätt att resa fritt inom Schengenområdet utan kallas nationellt visum och gäller bara i det land som utfärdat det (www.migrationsverket.se).
Samarbetet kring asylfrågor och invandring från länder utanför EU påbörjades i slutet av 80-talet och 1993 trädde Maastrichtavtalet i kraft. Samarbetet var då mellanstatligt och varje lands riksdag beslutade själv om de ville följa EU eller ej.
På asylområdet har samarbetet bland annat lett fram till Dublinkonventionen vilken syftar till att en asylansökan ska prövas i det land som den sökande först reste in i eller har viss anknytning till. Asylutredningen och bedömningen av ansökan görs utifrån respektive lands lagar. Genom konventionen vill länderna undvika dels att en person söker asyl i flera länder samtidigt, dels att personen blir skickad från land till land utan att något av dem tar på sig ansvaret för prövningen. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den 1 oktober 1997.
För närvarande pågår ett arbete inom EU som syftar till att se över innehållet i konventionen.
Amsterdamfördraget innebär bland annat att frågor om asyl, invandring från länder utanför EU samt kontrollen av de yttre gränserna övergår från ett mellanstatligt till ett överstatligt samarbete. EU får med andra ord rätt att fatta beslut som är tvingande för medlemsländerna på fler områden än tidigare vilket bidrar till fler gemensamma regler på visum-, asyl- och invandringsområdet. Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999. Den slutgiltiga omfattningen av detta samarbete ska beslutas senast fem år efter det att fördraget trädde i kraft.
EU-kommissionen har inrättat en europeisk flyktingfond som skall underlätta för EU-länderna att ta emot asylsökande och flyktingar. Pengar ur fonden skall användas för att utveckla mottagningssystemet för asylsökande, för integrationsinsatser och för att hjälpa personer att återvända eller återvandra till sitt hemland. Målet för fonden är att ge Europa en gemensam grund och en liknande struktur för arbetet med asylsökande och flyktingar. Fonden verkar under fem år, 2000–2004, och förvaltar totalt 216 miljoner euro.
I Sverige är det Migrationsverket som förvaltar fonden. År 2002 är den totala summan för projektmedel cirka 30 miljoner kronor.
Sverige lämnar varje år en ansökan om medfinansiering till EU-kommissionen ( www.migrationsverket.se ).
(Se organisationernas projekt för återvandring i kapitel 3 och 4)
Caritas, som är Katolska kyrkans biståndsorganisation i Sverige, har under många år försökt att påverka den flyktingpolitiska utvecklingen i Sverige. När Europa står inför en harmonisering av flykting- och immigrationspolitiken anser Caritas det naturligt att även söker påverka den utvecklingen. Caritas Sverige bevakar hur flyktingpolitiken utvecklas i Sverige och inom EU, bl.a. genom att aktivt delta i policydiskussioner och möten tillsammans med Caritas nätverk, ECRE (European Council of Refugees and Exiles) och andra organisationer. Enligt Caritas är de allmänna tendenserna entydiga: när antalet asylsökande ökar intensifieras åtgärderna för att hindra de asylsökande att komma till EU-länderna. Följderna är enligt Caritas att respekten för humanitet och människovärde urholkas allt mer
Idag arbetar Caritas Sverige för att försvara flyktingars, asylsökandes och invandrares rätt till ett mänsklig bemötande. En större del av arbetet i Sverige utgörs av opinionsbildning och påverkansarbete.
Asylsökande och flyktingar har fått stöd och hjälp med juridiska råd och kontakter med myndigheter, advokater, läkare och psykiater har förmedlats. Många har fått hjälp med familjeåterförening. Samtidigt har handläggning av enskilda ärenden minskat på grund av att många ärenden har hänvisats till Rådgivningsbyrån för Asylsökande och Flyktingar som drivs tillsammans med Amnesty, Rädda Barnen och Svenska kyrkan. En stor andel av de handlagda ärenden har varit "gömda" flyktingar som vänder sig till Caritas Sverige för råd och hjälp. De har fått assistans med att få fram ett underlag till en ny ansökan, att undersöka möjligheten för att utvandra till ett annat land och att förberedas för ett frivilligt återvändande till hemlandet.
Caritas Sverige samarbetar med myndigheter och organisationer nationellt och internationellt. I Sverige med utrikesdepartementet, kulturdepartementet, socialdepartementet, integrationsverket och kommunala myndigheter i integrationsfrågor. I asyl- och flyktingärenden finns kontakt med Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Caritas är representerad i UD:s referensgrupp för asyl- och invandringsfrågor i EU samt i Flyktingpolitiska rådet som är direkt underställt bistånds- och migrationsministern (www.caritas.se).
Göteborgs- INITIATIVET (GI) är en frivillig
organisation, politisk och religiöst obunden som bildades
1994. GI är också ett samverkansorgan för olika
sociala och ideella organisationer i Göteborg.
Medlemsorganisationerna är Stadsmissionen, Röda Korset,
Judiska Församlingen, KFUK-KFUM, Göteborgs Kristna
Samarbetsråd, Somaliska Föreningen i Göteborg,
Somaliska Förenade Samhället, Bosniska Distriktet och
Föreningen Reningsborg.
GI har som mål att verka i frågor som rör
flyktingars och invandrares situation, dess beslutande organ
utgörs av dess styrelse vars sammansättning representerar
medlems-organisationerna (Nyhetsblad April 2002).
Föreningen arbetar inom områdena: integration och mångfald, frivillig återvandring, bistånd och återuppbyggnad. Målen med integration är att ge alla lika rättigheter och möjligheter, oavsett etnisk eller kulturell bakgrund samt att förebygga och motverka diskriminering och främlingsfientlighet. Det behövs både utbildning och stöd för dem som ska etablera sig i samhället, men det krävs även myndighetsbeslut som gynnar integrationen.
Göteborgs-INITIATIVET vill bidra till en positiv utveckling med en nära anknytning till folkrörelser och invandrarorganisationer. Genom projekt, utbildning, och praktik i föreningens regi kan invandrare finna vägen till arbete och integration. Framförallt syftar verksamheten till att människor skall kunna vidareutveckla den kunskap och erfarenhet de har med sig från sitt gamla hemland.
Göteborgs-INITIATIVET ansvarar för kommunens återvandringsfrågor och erbjuder en öppen dialog kring att stanna i Sverige eller att återvända hem. Flera projekt stödjer frivillig återvandring. Föreningen driver biståndsprojekt i flyktingarnas hemländer och dessa är alltid baserade på samarbete med flyktingar och flyktingföreningar i Göteborg. Biståndsprojekten har därför en koppling till integrationsarbetet i Göteborg och stödet till frivillig återvandring. Framförallt inriktas biståndsprojekt på utbildning. Lärare har skickats som volontärer till flyktinghemländer och en verkstadsskola drivs i staden Galkayo i Somalia.
Målsättningen är att medverka till en demokratisk samhällsutveckling där människor får bättre möjligheter att påverka sin egen livssituation liksom regionens och landets utveckling (www.initiativet.nu).
Sociala Missionen är en frivilligorganisation inom Svenska Missionsförbundet som sedan 1982 har arbetat med flyktingrelaterade frågor. Vid tiden när Sociala Missionen började arbeta med frågor om återvändande saknade Sverige en återvandringspolitik. I dag är situationen något annorlunda. Sociala missionen har dock erfarenheter och kunskaper som är en stor resurs för de som i dag arbetar med frågan. Fram till 1995 var målen i huvudsak att ge information, psykosocialt stöd och utbildning till de som önskade återvända. Därefter har inriktningen också kommit att avse information till myndigheter och organisationer om återvändandefrågor. Återvändarverksamheten vid Sociala Missionen inriktades under de första åren på att hjälpa latinamerikanska flyktingar att flytta tillbaka till sina ursprungsländer eller att ta beslut i frågor som rör återvandring (Johansson 2001, s. 42).
Sociala Missionen har valt att arbeta med definitionen frivilligt återvändande, medan Migrationsverket använder sig av begreppet frivillig återvandring. Sociala Missionens beslut att använda sig av frivilligt återvändande grundar sig i att man vill poängtera att ett återvändande borde vara ett individuellt beslut. Termen återvandring ger, enligt personalen på Sociala Missionen, fel konnotationer eftersom denna term ofta används när det handlar om stora grupper som återvänder (Johansson 2001, s. 12).
Sociala Missionen vänder sig till såväl svenska myndigheter och organisationer som till flyktingorganisationer, grupper av flyktingar eller enskilda individer. Sociala Missionen sitter med i Statens Invandrarverks samrådsgrupper kring bosniers och somaliers förberedelser för frivilligt återvändande (www.socialamissionen.a.se).
Svenska Röda Korset, SRK, har ca. 360 000 medlemmar varav ca. 40 000 är aktiva frivilliga inom föreningen. Organisationen är administrativt indelad i tio regioner och huvudkontoret i Stockholm samordnar verksamheten. Återvandring finns med som en del av SRK:s policy för flyktinginsatser (Körnell 2001, s.22).
Svenska Röda Korset försöker att i hela sitt arbete påverka politiken och den allmänna opinionen för en ökad förståelse för människor på flykt. Sedan 1995 har organisationen aktivt arbetat med att stödja flyktingar som frivilligt vill återvandra till sina hemländer. Att ges möjlighet att återvända till sitt hemland är en mänsklig rättighet och återvandring är en lång process, menar Röda Korset.
Arbetet med återvandring inleddes med ett pilotprojekt
där Svenska Röda Korset samarbetade med den bosniska
regeringen och FN:s flyktingkommissariat. Erfarenheterna från
pilotprojektet har sedan använts i det fortsatta arbetet med
att bistå flyktingar som vill återvandra till sina
hemländer. Exempelvis har Röda Korsets kontor i
Växjö och Ljungby dit man kan vända sig för att
få information, stöd och rådgivning. Det kan
handla om hjälp vid kontakter med myndigheter och
institutioner. En betydande del av verksamheten är juridisk
hjälp till de bosnier som förlorat sin egendom under
kriget (www.redcross.se). Se även vidare under kapitel
4).
SRK finns med i flyktingskapets olika faser; under asylprocessen,
vid introduktionen eller rehabiliteringen. Fem
rehabiliteringscenter för tortyr- och traumaskadade där
flyktingarna ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser drivs
av organisationen.
Det övergripande målet med arbetet är att
bistå och stödja flyktingar så att de skall
få en möjlighet att planera sin framtid, oavsett om
detta innebär att de återvandrar till hemlandet eller
väljer att stanna i Sverige (Broschyr 2001; Röda
Korset- Kontoret för Frivillig Återvandring).
Röda Korset ger inget finansiellt stöd till enskilda
återvandrare men kan hjälpa till att förmedla
kontakter med myndigheter och institutioner som ger ekonomiskt
bidrag (www.redcross.se)
Enligt betänkandet Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv (1996/97:SfU5 ) bör stöd till reintegrering i ursprungslandet ske antingen genom stöd till svenska organisationer för direkt eller indirekt verksamhet där, eller genom insatser redan i Sverige direkt inriktade på att förbereda de återvändande för egen framtida verksamhet. Frivilligorganisationerna har en viktig roll för insatserna såväl inom som utom Sverige och ett nära samarbete krävs också med hemlandsmyndigheter och hemlandsorganisationer vid återvändande för olika grupper.
Migrationsverket skall genom olika insatser både i Sverige och hemländerna underlätta för personer, som har fått uppehållstillstånd i Sverige och inte är svenska medborgare, som frivilligt vill återvandra. Dessa personer skall få tillgång till information så att de kan fatta ett så välgrundat beslut som möjligt om sin framtid. Viktiga syften med verkets arbete är att göra olika aktörer, t.ex. kommuner, organisationer och föreningar, som kommer i kontakt med utländska medborgare i Sverige, medvetna om olika aspekter av återvandringsfrågan. Information om situationen i hemlandet gives bland annat genom internationella samarbetspartners och nyhetsbrevet Samordnat ges ut tio gånger per år. Tillsammans med Svenska Röda Korset, Sociala Missionen, Caritas Sverige, Stockholms stads återvandringskontor och Svenska Kommunförbundet har Migrationsverket tagit fram ett faktablad om stödpunkter vid frivillig återvandring (www.migrationsverket.se).
Projektverksamheten utgör en stor del av Migrationsverkets återvandringsarbete. De flesta insatserna sker i någon form av projekt. De som kan få projektstöd är organisationer, kommuner, stiftelser m.fl. samt företag under förutsättning att projektet inte skall drivas med kommersiella syften. Migrationsverket prioriterar konkreta insatser framför allmänna och stöd ges inte till projekt som till övervägande del består av integrations- eller biståndsinsatser.
Migrationsverket ställer höga krav på såväl ekonomisk redovisning av projektmedlen som utvärdering av projektverksamheten vid projekttidens slut. Projektstöd beviljas inte enskilda personer utan dessa hänvisas till att ansöka om så kallat resebidrag från Migrationsverkets kvot och förvaltningsenhet (Migrationsverkets faktablad om Projektbidrag).
Projekt som beviljats stöd har haft olika inriktningar. En del har varit riktade till äldre personer från Bosnien-Hercegovina, i huvudsak rekognoseringsresor och informationsinsatser i Sverige. Ett flertal projekt har innehållit utbildning kopplad till praktik i ursprungslandet. En huvudinriktning har då varit att kunna starta egen verksamhet, då den som vill återvandra ofta har problem med att kunna försörja sig i ursprungslandet. Andra projekt har haft inriktningen att samla in fakta och vara en rådgivande resurs angående situationen i det tidigare hemlandet och att vara ett stöd i återvandringsfrågor.
Resor till ursprungslandet har fungerat som en mer djupgående informationsinsats där individerna själva har inhämtat information. Sådana rekognoseringsresor har gjorts till Bosnien-Hercegovina samt till Kosovo (www.migrationsverket.se).
Somalier har dokumenterat situationen i ursprungslandet, bl.a. med hjälp av videoinspelningar och Kurdernas situation har också blivit uppmärksammad i en film (Se vidare nedan under Broar till Kurdistan).
Uppföljning och utvärdering
Behovet av att förbättra och utveckla verksamheten
utifrån sökandes behov och önskemål har lyfts
fram både i Migrationsverkets värderingar och
verksfilosofi. Verket genomför därför en s.k.
sökandeundersökning där syftet är att
förbättra kvaliteten i verksamheten utifrån de
perspektiv och synpunkter som den som återvandrar har. Verket
har haft samtal med återvandrare i Bosnien-Hercegovina,
Kosovo och Chile. Samtalen handlar bland annat om vilken
information, stöd eller hjälp personerna har fått
från myndigheter, frivilligorganisationer och andra.
Både inför resan till Sverige, under vistelsen i Sverige
och inför återvandringen till hemlandet och i hemlandet.
Verket har också frågat vilka faktorer som varit
avgörande för att åka till Sverige och för att
återvandra till hemlandet samt om återvandrarna
eventuellt har deltagit i projekt.
Verket fann att det fanns behov av en mera övergripande utvärdering av återvandringsarbetet varför en utvärdering skulle klarlägga hur insatserna inom återvandringsarbetet svarade mot de behov som migranter och grupper av dessa har. Detta resulterade i rapporten Händelse eller process? Nr 1/01 som publicerades av Linköpings universitet, Campus, Tema Etnicitet år 2001. Utvärderingen skulle också resultera i ett underlag för verkets eget utvecklingsarbete och svara på om verket uppfyllt målen när det t.ex. gäller information och om verksamheten underlättat för personer som önskat återvandra.
Genom "frivilliga och ofrivilliga" återvandringsprogram under år 2000 har 142 personer fått hjälp att återvända till sina hemländer. De återvandringsprojekt Caritas organiserat har hittills uteslutande rört Bosnien-Hercegovina. För närvarande planeras dock ett återvändandeprojekt till Somalia.
Caritas Sveriges insatser genomförs av två kontor, ett Repatriation office i Sarajevo och ett kontor i Stockholm. Mellan åren 1997 och 2001 har Caritas Sverige tillsammans med Caritas Schweiz genomfört fyra återuppbyggnadsprojekt i Sarajevo. Dessa finansierades av Sida och Caritas gällande återuppbyggnaden medan verksamheten för återvändande i Sverige finansierades av Migrationsverket och Caritas. Under ett år finansierade även en jurist som på plats hjälpte familjer att få tillbaka sin egendom i Bosnien-Hercegovina (Projektansökan 2001).
I det första projektet Caritas organiserade deltog 200-300 personer som önskade återvända till Bosnien-Hercegovina. I det andra projektet, med 180 deltagare, fortsatte arbetet kombinerat med möjligheten att erhålla rättsligt stöd. Även det tredje projektet innehöll de nämnda komponenterna med tillägg för ett utbildningsprogram. 100 personer deltog i detta projekt. Inför det fjärde projektet visade sig 40 personer intresserade av att delta medan i det femte 15 stycken. Anledningen till det minskade intresset antas vara att de som velat återvända gjorde detta så fort ett första tillfälle kom upp, varför de stora antalet deltagare i den första omgången av projektet. Under projektens gång har också allt fler av personerna från Bosnien-Hercegovina blivit svenska medborgare (Löfgren 2002, Informationsbrev).
Kontoret i Stockholm kommer att fortsätta informera bosniska flyktingar om möjligheten till återvändande och upplysning om Caritas återuppbyggnadsprogram kommer att ske genom flyktingenheter i kommuner, genom de bosniska och svenska myndigheterna samt andra informations och återuppbyggnadskontor i Sverige (Caritas Sverige, Projektansökan 2001. Se vidare om Återvändandeprogram för flyktingar till Bosnien-Hercegovina i kapitel 4).
Göteborgs-INITIATIVET har arbetat med frivillig återvandring sedan 1997 och är idag den enda organisation i Sverige som har konkreta program till stöd för frivillig återvandring till olika länder. Utöver Bosnien-Hercegovina arbetar GI i Somalia/Somaliland, Kurdistan och Kosovo. I början var det bosniska flyktingar i Göteborg som väckte frågan om samverkan kring frivillig återvandring. Ett stort antal besöksresor arrangerades, och cirka 900 personer från Göteborg deltog i dessa resor.
I juni 1997 startades ett informationskontor för frivillig återvandring i Göteborg i samarbete mellan kommunen och föreningen Göteborgs-INITIATIVET. Sedan år 2000 driver föreningen kontoret ensamt, men med ekonomiskt stöd av kommunen (Carlsson 2002, s. 4)
Föreningen har genomfört en rad projekt till stöd för frivillig återvandring:
Getting down to business är ett stöd till återvändare som har affärsidéer och vill starta eget i sitt hemland. Projektet vänder sig till flyktingar från hela Sverige och deltagarna har återvänt till olika länder: Bosnien-Hercegovina, Somalia/Somaliland, Irakiska Kurdistan och Kosovo. (Se vidare kapitel 4)
En rapport gjordes 1998 om förutsättningarna för frivillig återvandring till Bosnien-Hercegovina. I rapporten framfördes slutsatsen att skolan, återuppbyggnad av hus, egendomsfrågor samt stöd och möjlighet till försörjning var de avgörande faktorerna för en lyckad återvandring.
I april 2002 publicerade en uppföljande rapport och intervjuer med ett 20-tal Göteborgare som återvänt under åren 1994-2001. Frågorna ställdes kring hur de lever i dag, vilka kontakter de har med sitt tillfälliga vistelseland Sverige, och om de ångrar sin återvandring? Rapporten har i Vilhelm Mobergs anda döpts till ”Återvandrarna”.
Diasporan - ett fönster mot erfarenhet
Under våren och sommaren genomfördes en studie av förutsättningen för återvandring till Somaliland, vilka resurser och kunskaper det finns i diasporan och förutsättningarna för att hemlandet ska kunna ta tillvara dessa resurser. Rapporten publiceras i Oktober 2002.
Under ett års tid har två kurdiska f.d. flyktingar arbetat med att göra en film och ett informationsmaterial om flyktingsmuggling och verkligheten bakom drömmen om ett liv i Europa. Det har också gjorts en intervjufilm med flera flyktingar som levt i Sverige och nu återvänt till Kurdistan där de spelar en viktig roll i samhällets uppbyggnad. Det finns bland annat personer i kurdiska regeringen som talar svenska (!)
Filmerna har producerats på svenska och kurdiska och visats i kurdisk TV med efterföljande debatt. Nu väntar Göteborgs-INITIATIVET på fortsatt finansiering av projektet “Broar till Kurdistan.
Göteborgs-INITIATIVET startade i augusti 2002 ett projekt som beviljats medel från Flyktingfonden och Migrationsverket vid namn Hållbar Återvandring. Projektet inleds med en nulägesanalys som genomförs i Bosnien-Hercegovina, vilken i form av en rapport skall delges flyktingar i Sverige. Återuppbyggnadsverksamhet i tio av de mest drabbade orterna under kriget, där majoriteten av flyktingarna hade sin hemort, skall kartläggas samt möjligheterna till egenförsörjning (Göteborgs-INITIATIVET Nyhetsblad, juni 2002).
Göteborgs-INITIATIVET har tillsammans med Göteborgs stad, Migrationsverket Region väst, Göteborgs stift, Göteborgs Stadsmission, Bergsjöns församling och KFUK-KFUM beviljats EU medel för en treårig försöksverksamhet. Utgångspunkten är att asylsökande skall ha en meningsfull tillvaro som främjar deras personliga utveckling under den tid de väntar på att få sin asylsökan prövad. Detta innebär att stimulera de asylsökande att använda väntetiden till att förbereda sig- antingen för ett liv i Sverige eller, om asylsökan avslås, i det hemland man försökt att lämna. Hur leva och försörja sig där efter en avvisning från Sverige?
Göteborgs-INITIATIVET har gemensamt med tre andra så kallade Equal projekt (Europeiska Socialfondens nya program, gemenskapsinitiativet Equal) att motverka utestängning och diskriminering i arbetslivet. Samarbete skall ske mellan projekten. Ankomst Göteborg ingår också i nätverket ASPIRE (Asylum Seeking Participation is a Reality) vilket består av sju Europeiska utvecklingspartnerskap och ett associerat partnerskap från ett ansökarland. Det övergripande målet är att förbättra asylsökandes situation under perioden av väntan. Genom fyra delprojekt, ett kompetensutvecklingsprogram, utvärdering och forskning skall nya metoder kring asylmottagande genereras. Att varje person och asylsökande har en plan för nästa steg är målet, oavsett om det innebär introduktion i Sverige, överklagan på ett avslag eller återmigration till hemlandet. Den asylsökandes kompetens skall tas till vara för att underlätta integrationen i Sverige, samtidigt som utvecklingsmöjligheter identifieras inför en eventuell återetablering i hemlandet (Göteborgs-INITIATIVET Nyhetsblad, juni 2002 samt Informationsblad Ankomst Göteborg).
Under 1999 erhölls ekonomiskt stöd från EU-kommissionen för att arbeta med bosniska kvinnor från Srebrenica. Projektets syfte var att bereda ett antal kvinnor bosatta i Bosnien möjlighet till kortare sommarvistelse i Sverige tillsammans med bosniska kvinnor som är bosatta i Sverige. Besöket var mycket lyckat och uppskattat av deltagarna. Utifrån en återupprättad kontakt med hemlandet har kvinnorna i Sverige också börjat fundera över sin framtid, och frågan om ett återvändande är möjligt har aktualiserats. Vägen är lång, men arbetet med kvinnorna fortsätter inom ramen för Sociala Missionens arbete med frivilligt återvändande (www.socialamissionen.a.se).
Sociala Missionens Program för Rådgivning och Stöd om frågor som rör frivilligt återvändande stödjer sedan drygt tio år flyktingar som frivilligt vill återvända till sina hemländer. Under 1980-talet handlade det främst om flyktingar från Argentina, Bolivia, Chile, Paraguay och Uruguay som återvänt till sina hemländer, men idag finns det ett intresse för återvändandefrågor bland flyktingar från flera länder som t.ex. Etiopien, Somalia, Eritrea, Bosnien, Uganda, Colombia, Libanon, El Salvador m.fl.
Programmet som drivits har under de senaste åren övergått till att bli ett generellt program öppet för alla som önskar informera sig om att få stöd inför ett i tiden närstående återvändande, ett mer långsiktigt planerat återvändande eller funderingar kring generella återvändarfrågor kopplat till utbildning eller bistånd (www.socialamissionen.a.se).
Uppmuntrade av behov och positiva resultat har Svenska Röda Korset utökat sina aktiviteter och öppnat ett antal informationscenter runtom i Sverige. 1997 startade Kontor för Frivillig Återvandring (KFÅ) vars samtliga aktiviteter och ansvarsområden i dag finns i sydöstra regionen liksom de två kontoren (i Ljungby och Växjö) och dess mobila service ger stöd till samtliga regioner i Sverige. Just nu är KFÅ den enda pågående återvandringsverksamheten inom SRK. Den startades på ett gemensamt initiativ av Ljungby kommun, Växjö kommun samt SRK (Körnell 2001, s.22).
KFÅ finansierades de första åren av Växjö kommun, närliggande kommuner samt genom bidrag från Migrationsverket, egenfinansiering från Röda Korset och EU bidrag. År 2001 har dock många av kommunerna lämnat projektet och de ekonomiska bidragen kommer numer från Växjö kommun, Migrationsverket och EU. Bristande intresse för att ge ekonomiska bidrag speglar dock inte det reella intresset för återvandring då fler och fler söker rådgivning hos KFÅ (ibid, s.23).
Huvudsyftet med projektet är att förse flyktingar med tillförlitlig och neutral information för att mentalt och praktiskt förbereda dem för återvändande. Vare sig de beslutar sig för att återvända eller ej erhåller de stöd och information och SRK anger att organisationen står stadigt vid individernas sida. Mellan den 15 mars 2001 till den 15 mars 2002 hade 640 personer registrerat sig på KFÅ. 94 stycken återvandrade, 70 av dem efter att deras asylansökan nekats, resterande hade permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige men ville återvända hem.
Vad som skall noteras är att alla nationaliteter som kontaktade KFÅ hade ett stort behov av att diskutera återvandring. Flera är mycket angelägna att tala om sin situation både vad gäller Sverige och ursprungslandet. KFÅ rekommenderar alltid de berörda att genomföra en besöksresa till ursprungslandet före ett slutgiltigt beslut fattas. Projektet har byggt upp ett nätverk av informationskällor för att erhålla pålitlig och korrekt information. I Bosnien består informationskällorna av advokater, olika enskilda organisationer, Rödakorsrörelsen, Migrationsverket och UNHCR. Nyhetsbrev på olika språk sprids varje månad per post och Internet och informationsmöten anordnas (The Swedish Red Cross Work With Repatriation, Informationsblad). SRK skall söka vägar att ge stöd till flyktingar som återvandrat även efter hemkomsten och Röda Korsets internationella nätverk skall tas till vara.
Sverige ger genom UNHCR utvecklingsbidrag till repatriering av flyktingar. Det svenska bidraget är dock inte direkt riktat till flyktingar som återvänder från Sverige till ursprungslandet. Den princip som enligt regeringen bör gälla för stöd till återvandring i ursprungslandet är att detta skall ske genom landets egna åtgärder samt genom internationella insatser, exempelvis genom att stödja UNHCR:s återvandringsprogram.
”Återvändande för större grupper kan sammanfalla med biståndsmedel för återuppbyggnad och utveckling” (Prop 1996/97:25). Det stöd som ges för att de som återvänder skall kunna integreras i ursprungslandet bör dels kunna riktas till organisationer verksamma på plats och dels till organisationer som arbetar med förberedande verksamhet i Sverige. Enligt regeringen spelar enskilda organisationer en stor roll i återvandringsarbetet såväl i ursprungs som värdlandet (ibid).
Myndigheterna i de nordiska länderna har i samarbete med International Organization for Migration (IOM) kommit överens om ett projekt för att hjälpa äldre bosniska medborgare med uppehållstillstånd, som önskar återvandra.
Migrationsverket har av regeringen fått ansvaret att förbereda projektet under sex månader. Den praktiska delen av projektet i Sverige skall i huvudsak utföras av Sociala Missionen.
IOM ansvarar för researrangemanget och de delar av projektet som utförs i Bosnien-Hercegovina. Ett viktigt mål i projektet är att få hjälp och stöd i kontakterna med de bosniska myndigheterna, så att de äldre kan klara sig efter två års vistelse i Bosnien-Hercegovina.
Projektet riktar sig till bosniska medborgare med uppehållstillstånd i Sverige. För att delta i projektet måste kvinnorna vara minst 55 år gamla och männen minst 60 år. De bosnier som finns i Sverige kommer huvudsakligen från områdena Prijedor, Banja Luka, Sarajevo och Mostar, därför kommer projektet huvudsakligen att omfatta dessa områden (www.socialamissionen.a.se).
Målgruppen för projektet är bosniska flyktingar i Sverige som planerar att återvända men är förhindrade på grund av förstörda hus eller lägenheter. Informationsverksamheten riktas till alla flyktingar från Bosnien-Hercegovina medan återuppbyggnadsprojektet riktas till alla flyktingar som återvänder till Sarajevo kanton. Ca. 175 personer nåddes av projektet varav 41 familjer återvände 1999. Selekteringen av flyktingarna som skall ingå i programmet sker på plats i Sarajevo, där Caritas Sverige har sitt monitorcenter.
Villkor för deltagandet är att man är villig att återvända till Bosnien-Hercegovina (och avsäga sig sitt uppehållstillstånd i Sverige), att ett avtal tecknas med Caritas som förpliktigar att arbete utförs inom överenskommen tid och att lägenhet/hus inte säljs eller hyrs ut inom en period av tre år efter avslutat arbete. Svenska medborgare kan inte delta i projektet.
(Rapport Caritas Sverige Förberedelse för återvändande till Bosnien i samverkan med återuppbyggnadsprogrammet 98).
Caritas Sverige anser det vara av oerhört stor vikt att de människor som vill återvända kan erbjudas hjälp att återfå sin gamla bostad eller reparera densamma. Förberedelser, granskning och utvärdering av projektet har skötts av kontoret i Sverige men under 1998-99 anställdes en jurist i Sarajevo för att hjälpa flyktingar med information om egendomslagstiftningen och påbörja juridiska processer angående lägenheter och hus. Den juridiska rådgivningen har också innefattat frågor angående hur få tillbaka gamla anställningar mm.
Efter att ha löst bostadsfrågan kunde de återvändande inkluderas i återuppbyggnadsprogrammet. Caritas kommer med medel från Sida att fortsätta återuppbyggnadsinsatserna i Bosnien-Hercegovina från år 2001-2003. Under år 2000 inkluderades fyra återvändande familjer i programmet. Ca. 50 familjer fick rådgivning och tre familjer fick hjälp med att slutföra sina rättsprocedurer.
Repatriation Office i Sarajevo har parallellt med återvändandeprojektet organiserat datakurser och språkkurser för arbetslösa återvändande från Sverige fram till november 2000 i ett försök att lösa deras framtida anställning (Caritas Sverige, Projektansökan 2001).
Trots Daytonavtalet och dess löften om ökade förutsättningar för minoritets återvändande menar Caritas Sverige att det finns en hög grad av politisk ovilja på olika nivåer i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Detta manifesteras genom blockerandet av implementeringen av egendomslagen. Myndigheterna har inte heller kunnat försäkra säkerhet för de återvändande och har inte vidtagit åtgärder mot de brott som riktas mot minoriteter. En klar diskriminering har ägt rum i den juridiska och den offentliga administrativa sektorn (Rapport Caritas Sverige Förberedelse för återvändande till Bosnien i samverkan med återuppbyggnadsprogrammet 98).
Getting Down to Business är en del av Föreningen Göteborgs-INITIATIVET återvandringsarbete vilket genomförs genom ett kombinerat utbildnings och praktikprogram. Individuell handledning och stöd ges speciellt under den inledande perioden. Projektet finansieras av Migrationsverket och Göteborgs-INITIATIVET.
Programmets mål är att möjliggöra återvandringen till respektive hemländer, att stödja återvändandes möjlighet till självförsörjning i sitt hemland, att ge utbildning i att starta eget samt att följa och stödja individerna under den första perioden bl.a. genom att medverka i kontakten med myndigheter (Broschyr Getting Down to Business).
Förberedelse och utbildningsfasen varar i tre månader i Sverige med en starta eget kurs i marknadsföring, ekonomi, planering och genom seminarier. Verkställandefasen sker sedan i respektive hemland under fem månader då deltagarna prövar sina affärsidéer, ordnar boende och etablerar sig i sitt hemland. Denna fas anpassas efter land och grupp. Deltagarna får besök minst en gång varje månad av någon representant för Göteborgs-INITIATVET, antingen lokalt anställd personal eller representanter från huvudkontoret i Göteborg. Detta är den allra viktigaste delen av programmet då det ger möjlighet att diskutera sin återvandring, få handledning i sin affärsverksamhet och stöd i kontakter med myndigheter
Ett fast traktamente utbetalas under perioden i respektive hemland.
Kraven som ställs på deltagarna är att de skall ha en klar och tydlig affärsidé, ha bearbetat tankar om återvändande med berörda inom familjen samt att de skall inneha permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige.
Getting down to Business tar emot deltagare från hela Sverige och alla flyktingar, oberoende av hemland, har möjlighet att ansöka om att bli deltagare i projektet.
Även asylsökande välkomnas att söka.
Ett Stödkontor för frivillig återvandring, finansierat av Migrationsverket, drivs i Banja Luka av bosniska Byrån för återvandring i Göteborg i samarbete med Göteborgs-INITIATIVET.
Uppgiften för stödkontoret är att stödja, hjälpa och handleda återvandrare med bland annat kontakter med myndighetsorganisationer och hjälporganisationer som arbetar med egendomsrätt, återuppbyggnad, mikrokrediter mm. Andra uppgifter är att bygga nätverk mellan återvandrare, att ge moraliskt stöd i det nya livet i ursprungslandet samt förbättra relationerna mellan de människor som stannat under kriget och de återvandrade flyktingarna (Göteborgs INITIATIVETs Nyhetsblad, april 2002).
Göteborgs-INITIATIVET tillsammans med Dansk flyktinghjälp och Norskt flyktingråd planerar att inrätta liknande stödkontor i tre regioner i Somalia/Somaliland för att ge stöd och uppmuntran och en möjlighet att ha någon att tala med för de människor som återvänder från de nordiska länderna till dessa områden.
Återuppbyggnadsprojektet startade 1995 på initiativ av den bosniska regeringen i ett läge där det i Bosnien-Hercegovina rådde akut brist på sjukvårdspersonal vilket kriget och de stora flyktingströmmarna gett upphov till. I de nordiska länderna befann sig vid samma tid ett stort antal av medicinsk personal i exil (SRK, Slutrapport 2001, NPP 98-99, s. 3).
I projektet samverkade Svenska Röda Korset med ministeriet för Civil Affairs and Communication (ansvarig i Bosnien-Hercegovina), Bosnien-Hercegovinas ambassad, Migrationsverket (dåvarande Statens Invandrarverk), UNHCR, diverse bosniska arbetsgivare, IOM, Socialförvaltningar, UD, Sida, Caritas, Sociala Missionen, Dansk Flyktinghjälp och Norsk Folkhjälp (ibid, s.9).
Svenska Röda Korset hade ansvaret i Sverige för projektets genomförande. Under dess första fas, 1995-1996 deltog sjukvårdspersonal. Under 1997 kom projektet att utvidgas till att gälla även andra yrkesgrupper med nyckelroller för återuppbyggnadsarbetet såsom lärare, advokater, ingenjörer, tekniker och arkitekter. NPP:s kärna har varit att ge en person med efterfrågad kompetens möjlighet att temporärt återvända för att göra en viktig insats i återuppbyggnadsarbetet under ett års tid utan att uppehållstillståndet i Sverige påverkas (ibid,s.3).
Projektmålet för NPP var förbättring och förstärkning av infrastrukturen i Bosnien-Hercegovina genom ett temporärt återvändande av yrkeskompetent fackfolk för tjänstgöring inom olika delar i det civila samhället (SRK, Slutrapport 2001, NPP 98-99, s.4).
Under projekttiden, som varade högst ett år i taget, fick bosnierna möjlighet att hjälpa sitt folk och sitt hemland samtidigt som de själva kunde bilda sig en uppfattning om möjligheterna att återvända (www.redcross.se). Anställningen i Bosnien-Hercegovina ordnade deltagarna på egen hand.
Ansökan om medel ställdes både till Sida och Migrationsverket (dåvarande Statens Invandrarverk) för olika delar i projektet. Svenska Röda Korsets insats planerades att bestå i att ge information, rådgivning och intervjuer angående projektet till intresserade bosniska flyktingar med de yrkeskvalifikationer som efterfrågades av de bosniska myndigheterna. Löpande kontakt skulle hållas med deltagarna då de väl var i arbete i Bosnien-Hercegovina, med deras familjer i Sverige, med den bosniska flyktinggruppen i Sverige, UNHCR, berörda myndigheter och samarbetande frivilligorganisationer i Norden (SRK, Slutrapport 2001, NPP 98-99, s.5). Resorna för majoriteten av deltagarna arrangerades i samarbete med International Organization of Migration (IOM) och resebidrag överlämnades till de deltagare som reste en första omgång på 200 USD per person.
Svenska Röda Korset genomförde två rapportresor under 1998 och 1999 till Bosnien-Hercegovina för att följa upp och dokumentera projektets genomförande. Sedan projektstarten 1995 har ett 80-tal personer temporärt återvänt inom de tre olika projektomgångarna.
Utifrån deltagarnas egna ord kan slutsatsen dras att projektet bidragit till positiva effekter för individerna: återinträdet i arbetslivet har ökat självkänslan och möjligheter har givits att fundera över sin framtid- är en återvandring intressant eller satsar man helt och fullt på ett liv i Sverige? Slutrapporten hävdar också att projektet bidragit till en form av rehabilitering då deltagarna kommit över stresskänslor relaterade till krigsupplevelserna (SRK, Slutrapport 2001, NPP 98-99, s.6). Att fatta ett definitivt beslut rörande sin framtid och en eventuell återvandring är dock svårt och det var viktigt för deltagarna att avvakta och se utvecklingen an. Varje beslut är individuellt och beror på individernas situation.
En viktig utgångspunkt är att verksamheten måste relatera till frågor om hur beslut om att återvandra går till och på vilka villkor de görs samt, mot bakgrund av de ramar som ges, också till viss del intervenera och bistå människor i en komplex och varaktig process som sällan har ett bestämt slut. (Olsson 2001, s.4).
Den mest generella problematiken i arbetet med frivillig återvandring handlar om migration kontra praktik där migration inte går att reducera till en händelse utan är en ständig process som handlar om att stegvis försöka återetablera sig i ursprungslandet samtidigt som man säkrar möjligheterna att på nytt kunna flytta till det forna värdlandet där man också i många fall har släkt och vänner (ibid; s.137).
Frivilligheten i återvandringen bör kopplas samman med i vilken mån människor också kan vidmakthålla ett liv med släkt, vänner och kontakter i flera länder. Ett sådant liv genererar möjligheter som den genuint bofaste har svårt att skaffa sig- detta är en tillgång och källa för trygghet (Olsson 2001, s.141).
En rekommendation är därför att för att kunna underlätta återvändarnas fortsatta kontakterna med värdlandet borde en bättre visum politik införas. Ett intryck av dagens policy är att det är svårt att få besöksvisum i från vissa länder.
Att underlätta och medge frihet och rörlighet över gränserna är viktigt, särskilt då Sverige enligt regeringens skrivelse (Skr.2001/02:5, s.50) strävar efter att tillämpa en generös och human viseringspolitik som inte ställer upp onödiga hinder för berörda.
Olika definitioner används vad gäller återvändande. Exempelvis har Sociala Missionen valt att arbeta med definitionen ”frivilligt återvändande” som grundas i viljan att poängtera att ett återvändande borde vara ett individuellt beslut. Migrationsverket använder dock begreppet ”frivillig återvandring" vilket enligt Sociala Missionen framförallt används i betydelsen att stora grupper återvänder (Johansson 2001, s.12).
I Migrationsverkets mening kan frivilligt återvändande vara ett exempel på när en person får avslag på sin asylsökan och efter ett avvisningsbeslut återvänder till sitt ursprungsland eller tidigare vistelseland. Denna användning av termen ställer sig inte Sociala Missionen bakom eftersom de menar att avvisning handlar om tvång (ibid).
Det är därför viktigt att tydliggöra skillnader i innehåll och tolkningar inom återvändarverksamheten. Det är också viktigt med en tydlighet i vilka regler och lagar som gäller för exempelvis möjligheterna att återvända till Sverige efter att man en gång lämnat landet.
Om Migrationsverket, regering och riksdag bidrog med ytterligare resurser till verksamheten med återvändandefrågor skulle arbetet med frivilligt återvändande underlättas (Johansson 2001, s. 40). Ett problem är att verksamhet med återvandringsfrågor finansieras med ett kortsiktigt perspektiv, då Migrationsverkets policy är att endast bevilja projektanslag för ett år i taget. Ettårspolicyn bygger i grunden på Migrationsverkets anslag från staten som löper årsvis. Detta innebär en osäkerhet både för de organisationer som arbetar med frågorna och de som direkt berörs i sina planer på att återvända till sitt ursprungsland.
Den osäkra och splittrade finansiella situationen är påfrestande och osäker för dem som driver verksamhet och projektdeltagare ges sällan möjlighet att fullfölja sina försök då ett år är för kort tid (Olsson 2001; s.136).
Flyktingar befinner sig ofta i en sårbara situation vad gäller arbetstillfällen och en utsatthet på den svenska arbetsmarknaden. Det är därför angeläget att alla resurser (flyktingens egna samt myndigheternas) koncentreras i strävan att ge flyktingen så goda möjligheter som möjligt på den svenska arbetsmarknaden. En positiv integrering behöver inte vara en nödvändighet men dock en fördel för en återvandring (DS 1988:33, s. 83).
Olika typer av stöd kan förbättra möjligheterna att leva i ursprungslandet. De ekonomiska frågorna såsom startbidrag och flyttbidrag i olika former har betydelse och är viktiga, men av större vikt är kanske att pensionsavtal och andra välfärdsförsäkringar såsom socialbidrag och föräldrapenning fungerar i båda länderna (Olsson 2001; s.138).
Den kunskap och de erfarenheter om återvandringsfrågor som finns hos organisationer som arbetar inom området bör tillvaratas av både de som planerar att återvända samt myndigheter och övriga berörda organisationer. Vad gäller Migrationsverkets och Sidas samarbete inom frivillig återvandring kan man finna en överlappning i de två myndigheternas intresseområden, särskilt vad gäller insatser på plats i ursprungslandet. Sida är exempelvis involverad i en del projekt för humanitärt bistånd i såväl Somalia som Bosnien medan Migrationsverkets bistånd till projekt ligger nära den typ av bistånd Sida kan ha intresse för. Samarbetet tycks dock främst handla om ett informationsutbyte (Olsson 2001; s. 102). Ett samarbete på ett bredare plan torde vara mycket betydelsefullt.
Migrationsverkets verksamhet, om den skall fungera för migrantens bästa, bör vara processorienterad, transnationellt förankrad och tillräckligt flexibel för att kunna ta hänsyn till kraftiga variationer och svängningar. I nuläget är till exempel resebidraget inte särskilt attraktivt eftersom det medför att PUT får väljas bort. Detta reducerar möjligheterna till en öppen strategi som är central i en återmigrationsprocess (Olsson 2001; s.137). Ett led i detta kan vara att arbeta mer kvalitativt och verka för att regler och praxis förändras till mer långsiktiga lösningar samt stärka organisationen på så sätt att kunskapsutveckling gynnas (ibid).
En kombination och koordination av psykosocialt stöd och infrastrukturella aspekter av återvändandet, såsom att skapa kontakter, planera och problematisera återvändandeprojektet samt arbete med olika flyktingar är viktigt (Johansson 2001; s. 39). En multidimensionell och holistisk rådgivning är relevant. Med hänsyn till den roll drömmen om återvandring har för vissa flyktingar är det viktigt att de har kunskap om problematiken kring detta redan i inledningsskedet och första tiden i värdlandet. Därigenom ökas möjligheterna att vara väl förberedd och rustad inför framtiden, vare sig denna blir i ursprungslandet eller i Sverige. Frågor och problematik kring återvandring bör därför tas upp redan i den första fasen av flyktingmottagandet (Ds 1988:33, s.82).
De långsiktiga konsekvenserna av återvandring måste tas i beaktande. Insatser kan inte enbart koncentreras på den fysiska återvandringen utan den långsiktiga hållbara utvecklingen i ursprungslandet måste uppmärksammas. Människor som återvänder konkurrerar med övriga befolkningen vad gäller resurser, arbetstillfällen m.m. Utan ett aktivt stöd riskerar situationen att inte utvecklas positivt med förnyad flykt som följd (Hammond, 1999, s.233).
En kulturell och språklig kompetens är förstås en stor fördel i kommunikations och informationssyfte. Det är dock ytterst viktigt att en kännedom också finns om de behov och den bakgrund olika grupper har. Återvandring är en komplicerad process och det är nödvändigt att se från individ till individ, från fall till fall. Vissa grupper har svårare att återvandra än andra och varje människa har en egen historia. Ytterligare en skillnad är att svensk såväl som internationell återvandringspolitik kan se olika ut för olika flyktinggrupper. Exempelvis är återvandringspolitiken gentemot Somalia inriktad mot att somalier skall återvandra till det område där den egna klanen är i majoritet. Vad gäller återvändande bosnier har dock Daytonavtalet slagit fast att etnisk rensning inte accepteras, därför skall bosnier flytta tillbaka till sin egen bostad. Detta kan tyckas peka mot en högre grad av acceptans och mindre insikt i verklighetens problematik (Johansson, 2001, s.11).
Det är viktigt att se till individen och anpassa speciella program för speciella målgrupper.
Med exempelvis fokus på de äldre i samhället, utan försörjningsförmåga, bör det undersökas hur stöd kan givas dem så möjligheten att återvända kan underlättas (Carlsson 2002, s.16).